Gjort en tavla?

Jag har gjort en Charlotte Perelli...tänkte jag skriva.... Vad syftar jag på? Har jag vunnit eurovision song contest? Har jag blivit sångerska i ett dansband? Är jag bästis med Pernilla Wahlgren? Näe. Jag syftade nog nånstans lite på den superkropp hon byggde upp för ett par år sen. Muskulös som tusan. Har jag gjort detta då, undrar ni naturligtvis. Svaret är dessvärre nej. (Och jag har inte heller gjort en Charlotte Kalla, om man nu vill spåna mer kring berömda Charlottor... Det vore ju dumt att göra en Charlotte Kalla nu, när snön är väck...) Vart vill jag komma med detta idiotiska inlägg? Jag har köpt en rockring! För den som (konstigt nog, eller?) inte klarar av att associera tillbaka detta till Charlotte Perelli kan jag förklara att det alltså är detta redskap som ska ge mig den superkropp jag förtjänar (och som Charlotte Perelli väl åtminstone en gång besuttit)! Rockringen väger 2,3 kilo och efter lite fri lek med den igår kan jag nu konstatera att jag är totalt mörbultad. Jag har blåmärken nästan överallt, känns det som. Värst är de dock på höftbenen. Detta kan bara tyda på något gott. NU JÄV.... NU MINSANN! (Försöker dra ner på svordomarna...)

Ravioli!

Idag har jag gjort ravioli. Observera att jag alltså inte menar att jag har öppnat en konservburk med ravioli, utan jag har faktiskt BAKAT ravioli. Eller vad man nu säger att man gör. Jag har bakat ravioli. Ja. Det var nog inte många som trodde att de skulle uppleva dagen då jag plötsligt tyckte att det var en alldeles utmärkt och till och med rolig idé att baka ravioli. Njut av det ni just läste, för det vete tusan om det någonsin kommer skrivas igen. Vill ni att jag ska beskriva processen? Tänkte väl det.

Vid halv fem slängde jag ihop degen (receptet hittade jag  här). Så långt allt väl. Knölade sen in degen (som förvisso var oroväckande kladdig) i kylskåpet och la mig sen på soffan och slumrade i nån timme. Sen började jag med min fyllning som kom att bestå av champinjoner, charlottenlök och fetaost. Eftersom jag inte är expert på att finhacka och dessutom envisas med att använda min sambos massiva kockkniv blev bitarna lite väl stora och därför tog jag beslutet att gå lös på fyllningen med mixerstaven. Helt plötsligt var fyllningen lila. Lila är ju en trevlig färg, speciellt om den ska bakas in i pastakuddar, tänkte jag och fortsatte. Sen bröt kaoset ut... Alltså... Varför kan jag aldrig lära mig att en deg som är kladdig efter knådning inte blir mindre kladdig av att stå och jäsa (eller i det här fallet kylas av)? Degen fastnade överallt.

Okej, tänkte jag, tur att jag har en kavel med non stick-beläggning (observera; inte non stop-beläggning)! Såhär i efterhand inser jag att det var fruktansvärt naivt av mig att tro att en non stick-beläggning skulle rädda mig. Jag mjölade givetvis som en idiot....men utan resultat. Vad gör man då? Man vänder sig naturligtvis till människan bästa vän (som under inga som helst omständigheter är en hund) ; google. Där fick jag tipset att kavla mellan två smörpapper. ÅH VAD SMART!! Jag dansade nästan en jitterbugg på köksgolvet ända tills jag insåg att degen naturligtvis fastnade i smörpappret istället, något som den med minsta lilla slutledningsförmåga självklart skulle ha fattat redan från början. Nästa tips handlade om att fylla en flaska med iskallt vatten...det hindrade dock inte den förbenade degen från att fastna i underlaget (diskbänken). Efter detta nederlag var jag inte långt ifrån att vräka ut degen genom fönstret och tröstäta upp fyllningen framför tv:n. MEN SKAM DEN SOM GER SIG. Lösningen fick istället bli att vräka i 18 kilo extra mjöl. Då funkade det slutligen.

Allt frid och fröjd. Eller? Ja, tills jag skulle koka dem. Vattnet kokar upp. Jag slänger i mina mycket märkliga kuddar och....de sjunker till botten och vattnet slutar koka. ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH. Jaja. Historien slutade lyckligt, efter att jag skrubbat hela köket med diverse svampar och medel. Min ravioli blev både ätbar och god...trots sitt kanske inte alltför vackra yttre. Men allt som allt tog det alltså tre och en halv timme att laga denna rätt och kanske tio minuter att äta upp den. Känns ju rätt ovärt. Är det så matlagande människor alltid känner?

En liten lista bara.

Lilla listan över saker folk gör med enda syftet att irritera just mig:

1. Sopsorterar fel. Idag låg det färgat glas i behållaren för ofärgat och det var inte en liten en som slunkit fel utan säkert tiotalet. Jag är övertygad om att grannarna gör detta enkom för att göra mitt sorteringsarbete ogjort. En annan kategori är de som tar med en påse med diverse material och sedan utan prut slänger hela påsen i en och samma behållare. VARFÖR? Det är ju till och med närmare att slänga påsen bland hushållssoporna i så fall. Alltså måste detta göras för att jävlas med mig. Enkom.

2. Cyklar på vänster sida på cykelvägen och vägrar flytta på sig. Vet dessa människor om att vi har högertrafik i Sverige? Allt som oftast får man också en surmulen min riktad mot sig när man vägrar flytta på sig förrän i sista sekunden. Skulle mer än gärna cykla rakt in i dem om det inte vore för att jag har en rätt ny och rätt fin cykel at the moment.

3. Försöker få mig att skänka pengar till Amnesty, Läkare utan gränser, Djurens rätt eller annan valfri organisation genom att headhunta mig på stan (häromsistens utanför universitetet, hade inte en chans att väja) och tjata hål i huvudet på mig. Den dagen jag inte längre lever på lånade pengar kanske jag kan överväga att skänka er en slant. Men det beror ju förstås helt på vem av er som har bäst argument, kunde jag skulle jag ställa er på rad och be er övertyga mig. Vid ett dylikt tillfälle skulle ni med fördel kunna muta mig med ätbara saker och kanske allra helst mjölkchoklad.

4. Joggar i minusgrader. Sluta vara så duktiga! Jag vet att ni gör det bara för att ge mig dåligt samvete! (Var hursomhelst igång på löpbandet på gymmet idag, hela trettio minuter. I början av dessa ramlade en medelålders kvinna av (utan att slå sig halvt fördärvad, hon skrattade till och med åt eländet) och jag suckade och undrade vad sjutton hon höll på med. Vid slutet av dessa trettio minuter ramlade jag INTE av bandet, märk väl, men jag trasslade in mig i sladden till mp3-spelarn och lyckades få den att skjutas iväg av bandet. Det var säkert någon som uppskattade denna föreställning så jag blev besviken när applåderna uteblev.)

Dagens!

Dagens höjdpunkter:
1. Att åka ensam på bussen. Det får en att känna sig viktig och speciell. Kan tänka mig att det är ungefär samma känsla som att åka limousin, om än lite skitigare och råare. Detta med att åka ensam på bussen medför också att busschauffören helt plötsligt börjar agera som en äkta privatchaufför, vilket innebär att han släpper av en mittemellan två hållplatser, bara för att han kan. Det där med att en busschaufför är en man med glatt humör stämmer sannerligen men bara om det är en som rör sig inom landsortstrafiken. Den busschaufför som kör stadsrundan är snarare en man med opålitligt humör (säkert med all rätt).

2. Gamlingarna i trappuppgången som tycker synd om mig för att jag måste släpa min cykel upp och ned i hissen och ber mig vara rädd om mig. Gamlingar, ytterligare en orsak till medlidande är att jag just nu har stora, bruna vattenpölar på lägenhetsgolvet som en direkt påföljd av detta med cykelbestyren.

3. Att vakna och känna sig helt okej med att det är dags att stiga upp, trots att klockan bara är sex på morgonen. Idag kommer jag dessutom inte hinna med någon power nap, kommer således sova som ett litet barn.

Dagens aber:
1. Travade in på östgötatrafikens kundcenter i hopp om att få lite härlig service. Servicen uteblir och jag finner istället mig själv servandes en alkisgubbe med fem spänn ur egen krokodilskinnsplånbok (oäkta naturligtvis). Hallå?! Östgötatrafiken!? Står det på dörren att ni har öppet fram till 20.00 borde det också lämpligen finnas någon innanför disken...gärna en glad och hjälpsam någon, om det inte är för mycket begärt.

2. Egentligen inte dagens, utan evinnerlighetens... Folk som inte kan skilja på orden varav och varpå. Ett exempel: "Jag hade jobbat i nio timmar i sträck utan rast, varav jag blev jättetrött och somnade." Hallå?! It makes no sense!! Tycker man ser liknande meningar överallt numera. Men så är väl också facebook felstavningarnas/syftningsfelens mecka.

Kalorier.

Vet inte vad jag tänkte berätta om faktiskt.
Är det inte helt otroligt typiskt att man ska drabbas av halsont och lamslående trötthet precis när man känner att man kommit igång med träningen? På tal om träning litar jag inte riktigt på kaloriräknaren i våra kinect-spel... (och eftersom jag inte går på diet eller egentligen bryr mig vidare mycket om kaloriräkning skiter jag högaktningsfullt i att göra skillnad på kalorier och kilokalorier, alla vet ju vad man menar när man säger kalorier liksom). Jag har alltså inhandlat ett spel där man kan träna kondition och styrka i olika slags pass och efter att jag i förra veckan hade slitit häcken av mig i en timme på något slags konditionsprogram fick jag reda på att jag officiellt hade bränt 103 kalorier. ÅÅÅÅÅH. ÖVER HUNDRA!!! Tänkte jag då (som inte bryr mig ett dugg om kalorier...ehum..). Sen surfade jag på nätet, som brukligt, och fann att man på en halvtimmes promenad i lugnt tempo (!) bränner 90 kalorier. HALLÅ!? Och några dagar senare nådde det hela sin kulmen när jag spelade golf (!) alltså fortfarande på kinect men ändå. På denna golfrunda ska jag alltså ha bränt fler kalorier än under mitt stenhårda konditionspass och allt som krävdes var att stå och vifta med armarna lite omotiverat. Näe. Jag måste gå till botten med det här.

Förresten, på tal om ingenting... Är det någon som vet vad de där små skyltarna som ser ut som stoppskyltar och som man fäster bak på cykeln ska vara bra för? Har länge trott att det är något som barn har för att...de är barn... men såg idag en mer än fullvuxen människa med en dylik installation. Kreativa förslag uppskattas!