Ravioli!

Idag har jag gjort ravioli. Observera att jag alltså inte menar att jag har öppnat en konservburk med ravioli, utan jag har faktiskt BAKAT ravioli. Eller vad man nu säger att man gör. Jag har bakat ravioli. Ja. Det var nog inte många som trodde att de skulle uppleva dagen då jag plötsligt tyckte att det var en alldeles utmärkt och till och med rolig idé att baka ravioli. Njut av det ni just läste, för det vete tusan om det någonsin kommer skrivas igen. Vill ni att jag ska beskriva processen? Tänkte väl det.

Vid halv fem slängde jag ihop degen (receptet hittade jag  här). Så långt allt väl. Knölade sen in degen (som förvisso var oroväckande kladdig) i kylskåpet och la mig sen på soffan och slumrade i nån timme. Sen började jag med min fyllning som kom att bestå av champinjoner, charlottenlök och fetaost. Eftersom jag inte är expert på att finhacka och dessutom envisas med att använda min sambos massiva kockkniv blev bitarna lite väl stora och därför tog jag beslutet att gå lös på fyllningen med mixerstaven. Helt plötsligt var fyllningen lila. Lila är ju en trevlig färg, speciellt om den ska bakas in i pastakuddar, tänkte jag och fortsatte. Sen bröt kaoset ut... Alltså... Varför kan jag aldrig lära mig att en deg som är kladdig efter knådning inte blir mindre kladdig av att stå och jäsa (eller i det här fallet kylas av)? Degen fastnade överallt.

Okej, tänkte jag, tur att jag har en kavel med non stick-beläggning (observera; inte non stop-beläggning)! Såhär i efterhand inser jag att det var fruktansvärt naivt av mig att tro att en non stick-beläggning skulle rädda mig. Jag mjölade givetvis som en idiot....men utan resultat. Vad gör man då? Man vänder sig naturligtvis till människan bästa vän (som under inga som helst omständigheter är en hund) ; google. Där fick jag tipset att kavla mellan två smörpapper. ÅH VAD SMART!! Jag dansade nästan en jitterbugg på köksgolvet ända tills jag insåg att degen naturligtvis fastnade i smörpappret istället, något som den med minsta lilla slutledningsförmåga självklart skulle ha fattat redan från början. Nästa tips handlade om att fylla en flaska med iskallt vatten...det hindrade dock inte den förbenade degen från att fastna i underlaget (diskbänken). Efter detta nederlag var jag inte långt ifrån att vräka ut degen genom fönstret och tröstäta upp fyllningen framför tv:n. MEN SKAM DEN SOM GER SIG. Lösningen fick istället bli att vräka i 18 kilo extra mjöl. Då funkade det slutligen.

Allt frid och fröjd. Eller? Ja, tills jag skulle koka dem. Vattnet kokar upp. Jag slänger i mina mycket märkliga kuddar och....de sjunker till botten och vattnet slutar koka. ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH. Jaja. Historien slutade lyckligt, efter att jag skrubbat hela köket med diverse svampar och medel. Min ravioli blev både ätbar och god...trots sitt kanske inte alltför vackra yttre. Men allt som allt tog det alltså tre och en halv timme att laga denna rätt och kanske tio minuter att äta upp den. Känns ju rätt ovärt. Är det så matlagande människor alltid känner?