tisdag 17 juli 2012
Som en mört!
Pigg alltså! Kommer inte ens ihåg när jag sist skuttade upp ur sängen med sån schvung som idag. De senaste veckorna har jag snarast känt mig som en strypt sill. Vad kan då anledningen vara? Jo, jag har idag äran att få fira en äkta sommardag i skärgården och vädret verkar faktiskt vara med mig!
fredag 13 juli 2012
torsdag 12 juli 2012
Allvetaren.
Igår fick jag återigen chansen att briljera med min fantastiska okunskap inom området geografi. Fick nämligen en förfrågan om vi hade något sardinskt vin. Jaha. Sardinskt? Betyder det att det passar bra ihop med sardiner? NEJE! SKOJAR bara... Gjorde en sökning on the computer och fann att Sardinien inte fanns. Underbart. Killen sa då att jag kunde söka på Italien och det var väl då det gick upp ett litet ljus för mig.. Ehum... Killen mumlade för sig själv och nämnde något om Sicilien, varpå jag säger "Aha! Ska jag söka på Sicilien?" Killen svarar "Nej, Sicilien är en ö, Sardinien är en annan.." Halloj. Vet väl att Sicilien är en ö för tusan. Summan av kardemumman är dock att man kan lära sig av sin okunskap. Numera vet jag alltså att även Sardinien är en ö som har något att göra med Italien. Perfekt!
tisdag 10 juli 2012
Fail!
Är dyngsur. Önskar verkligen att jag kunde säga att det beror på kopiöst svettande i samband med fysisk aktivitet, men icket! Istället är svaret att Gud fader (den allsmäktige) valde att låta himlen öppna sig för ett skyfall precis i samma stund som jag äntligen lyckats ta mig ut på vad som skulle ha blivit en milslång promenad. Vet att det är en svindålig ursäkt att vända hem men är faktiskt rädd om min utrustning. Vore förödande för min ekonomi om den kapsejsade redan första veckan. Nu ska jag alltså tröstdricka upp sushitjejens presentfanta. Kunde varit värre.
måndag 9 juli 2012
Vardagslyx!
Halloj middag! Dagen som började med att jag var så trött att jag betvivlade att jag nånsin skulle vakna ordentligt fick sig ett lyft när jag insåg att Bamboo sushi fortfarande hade öppet när vi stängde. Som om inte det vore nog kom världens sötaste sushitjej och bjöd mig på en fanta, med världens största leende på läpparna. NÖJD! Vet dock inte om det hela berodde på att hon tror att hon får rabatt av mig också... I så fall borde jag kanske få dåligt samvete. En skämsfanta liksom...
Tröttheten.
Urk. Måndag morgon. Har försökt peppa mig själv med att jag får vara ledig redan imorgon men av någon outgrundlig anledning funkar det inte. Kan det möjligtvis bero på att jag har tio timmars arbete framför mig? Nåväl... Wish me luck... Eller så.
söndag 8 juli 2012
Förändringens vindar...
Jag, Sveriges snålaste människa har nu skaffat en såndär smart telefon och nu testar jag om den är bloggduglig. Jag trort! Testar en bild också då, när jag ändå är i farten! 
måndag 2 juli 2012
Fotrally.
Imorse läste jag tidningen vid frukosten, för en gångs skull...brukar alltid vara alldeles för stressad för att sitta ner och äta i lugn och ro. Jaja. Vad fick jag läsa om? FOTRALLY! Det är alltså en tävling som går ut på att alla deltagare ska gå och gå och gå tills de stupar av trötthet. Kände spontant att det lät som en sport för mig, ända tills jag läste att vinnaren hade gått i 50 och en halv timme, eller liknande. Det vore väl kanske inte det ultimata för mig, som i ett tidigare inlägg deklarerade att jag måste ha sju timmars sömn per natt. Skulle antagligen avlida på kuppen. Men fatta....50 och en halv timme...att GÅ i 50 och en halv timme. Då är man tamejtusan målmedveten! Jajajaja. Över och ut för idag.
söndag 1 juli 2012
Allmänt kaos.
Kan berätta att Ringstad fortsätter att leverera, blev för ett ögonblick orolig att jag hade inbillat mig alltsammans. Kommer kanske aldrig mer köpa jordgubbar från någon annan (eller i alla fall högst motvilligt), dessutom plockade killen i jordgubbsståndet fram mer jordgubbar när jag fick beslutsångest OCH önskade mig en trevlig dag. Sånt som smäller högt liksom. Önskade självklart honom detsamma.
Här hemma har vi nu levt i vad jag skulle vilja kalla för ett kreativt kaos en längre tid. Problemet är bara att ordet kreativt inte alls har något med detta att göra, kvarstår alltså ett kaos. För den som inte visste om det kan även den lugnaste och mest kontrollerade människa (något jag ofta inbillar mig att jag är) bli oerhört stressad av att leva i ett kaos. Ett stökigt inferno. Hur råder man bot på det? Jo, genom att bjuda hem någon och på så sätt tvingas panikstäda. Det finns också andra fördelar med att bjuda hem någon (förutom de uppenbara, såsom att man får sällskap och en möjlighet att utbyta tankar). En sådan fördel är att jag helt plötsligt tycker att det är ett nöje att ställa mig och diska DIREKT efter middagen. Hur ofta händer det när jag är ensam liksom? Poängen är i alla fall att jag nu icke längre lever i ett kaos. Eller ja, okej, lite kaosartat är det väl fortfarande, två månaders stök får man inte riktigt undan på en timme. Jag har dock något att skylla stöket på, nu när jag tänker efter. Det hela började när det hittades fukt i vår garderob. Skadan är nu återställd men hemmet har ändå inte riktigt återhämtat sig.
Vad mer? Om ni får för er att göra hemmagjord peeling på olja och socker (en dröm för känslig hud som min, har ju både acne, torr hud och flammighet), spara för i jösse namn inte härligheten i en gammal glasburk som en gång varit fylld med tacosås. Jag kan lova att halva den sköna feelingen av att pyssla om sitt fejs försvinner när det känns som om man gnider in sig med tacosås. Min nya plan är därför att spara min peeling i en burk där det varit jordgubbssylt. Fick jag välja mellan att smeta in ansiktet med tacosås eller jordgubbssylt skulle jag ju definitivt välja det senare...speciellt om sylten var gjord på ringstadgubbar.
Här hemma har vi nu levt i vad jag skulle vilja kalla för ett kreativt kaos en längre tid. Problemet är bara att ordet kreativt inte alls har något med detta att göra, kvarstår alltså ett kaos. För den som inte visste om det kan även den lugnaste och mest kontrollerade människa (något jag ofta inbillar mig att jag är) bli oerhört stressad av att leva i ett kaos. Ett stökigt inferno. Hur råder man bot på det? Jo, genom att bjuda hem någon och på så sätt tvingas panikstäda. Det finns också andra fördelar med att bjuda hem någon (förutom de uppenbara, såsom att man får sällskap och en möjlighet att utbyta tankar). En sådan fördel är att jag helt plötsligt tycker att det är ett nöje att ställa mig och diska DIREKT efter middagen. Hur ofta händer det när jag är ensam liksom? Poängen är i alla fall att jag nu icke längre lever i ett kaos. Eller ja, okej, lite kaosartat är det väl fortfarande, två månaders stök får man inte riktigt undan på en timme. Jag har dock något att skylla stöket på, nu när jag tänker efter. Det hela började när det hittades fukt i vår garderob. Skadan är nu återställd men hemmet har ändå inte riktigt återhämtat sig.
Vad mer? Om ni får för er att göra hemmagjord peeling på olja och socker (en dröm för känslig hud som min, har ju både acne, torr hud och flammighet), spara för i jösse namn inte härligheten i en gammal glasburk som en gång varit fylld med tacosås. Jag kan lova att halva den sköna feelingen av att pyssla om sitt fejs försvinner när det känns som om man gnider in sig med tacosås. Min nya plan är därför att spara min peeling i en burk där det varit jordgubbssylt. Fick jag välja mellan att smeta in ansiktet med tacosås eller jordgubbssylt skulle jag ju definitivt välja det senare...speciellt om sylten var gjord på ringstadgubbar.
lördag 30 juni 2012
Höjdpunkter och insikter.
Jag sitter och funderar på vad jag ska blogga om och kom alldeles nyss fram till att jag skulle kunna uppdatera om veckans höjdpunkter. Om det nu har varit några sådana? Jag får helt enkelt kalla det för veckans höjdpunkter/insikter. Tror jag.
1. Det slutade äntligen regna igen och jag bestämde mig för att ställa till med picknick med allt som hör därtill. Alltså; champagne (eller ja, mousserande då...dah), jordgubbar, wraps och en mysig filt på mitt och K:s sommarställe som råkar vara en liten höjd nära där vi bor. En mysig, liten och lagom enslig höjd. Där låg vi och åt jordgubbar och smuttade mousserande medan solen fullkomligt gassade trots att det redan hunnit bli kväll. K spotifyade fram lite fin sommarmusik och sen bara njöt vi i några timmar innan vi gick hem och såg på fotboll (läs: jag filade och målade naglarna, K såg på fotboll).
2. Punkt nummer två på listan är en insikt. En insikt som jag kanske egentligen borde hålla käften om men samtidigt tänker jag att jag antagligen inte är den första som insett detta. Jag säger: ska ni köpa jordgubbar, köp dem från Ringstad gård! Jag brukar alltså varje sommar gå omkring och muttra om hur överskattat det är med jordgubbar eftersom de alltid luktar och ser mycket godare ut än vad de faktiskt är. Oftast är de bara sura liksom. Ja...tills jag för ett par veckor sen köpte obesprutade jordgubbar från Ringstad gård. De smakade sådär som man alltid föreställer sig att jordgubbarna ska smaka innan man fått årets första, obehagligt sura överraskning i munnen. GO RINGSTAD!
3. På väg hem från jobbet häromdagen var jag så trött att jag höll på att somna på cykeln. Då är man trött, tror jag. Dock hände något som fick mig att kvickna till rätt snabbt. När jag nästan var hemma och cruisade mellan radhusen mötte jag ett par duvor. Och ja, det händer väl ofta att man möter ett par duvor i stan, säger ni då. Jovisst. Det må så vara. MEN. Dessa duvor var något alldeles extra. Jag skojar inte ett dugg när jag säger att de flög rakt mot mitt huvud utan att väja, istället var det JAG som fick ducka. Det bästa med det hela var att en förbipasserande barnfamilj upplät ett förvånat (och säkerligen imponerat) "åååååh", ungefär som det sus som uppstår då en akrobat gör ett dödshopp eller så. Kan således numera titulera mig cirkusartist. Känns helt okej.
4. Ytterligare en insikt. Man vet att man inte är tonåring längre när man inte pallar att endast sova fyra timmar en natt. Observera att det endast gäller en natt. Natten till idag. Jag ska beskriva vad som hände... Jag satt alltså uppe för att konversera med en vän som verkade vara i stort behov av någon att prata med. Sen blev klockan plötsligt tre och jag insåg att mitt jobbpass skulle dra igång om fem timmar. Jaha. No drama. När jag väl gick och la mig var jag stenpigg (är en sten pigg?) och försökte konversera med K som var dödens trött. Sen måste jag ha somnat. En timme senare vaknade jag av regnet som inte var nådigt. Genast började jag oroa mig över hur jag skulle ta itu med min blöta cykelsadel (cykeln stod naturligtvis inte ens utomhus...hallå?!)och trots att jag stirrade på klockan och såg att den visade fyra fick jag för mig att det var dags att gå upp. Somnade dock om och drömde söta drömmar om snoozande. När jag väl gick upp var klockan egentligen liiiiite för mycket. Hur som helst. Insikten: jag är inte tonåring längre. När jag var tonåring sov jag väl typ aldrig mer än fem timmar per natt. Nu dör jag lite smått om jag inte får sju timmar per natt. Men vilket sömnproblem kan inte lösas genom lite hederlig mitt på dagen-sömn? Älskar mitt på dagen-sömn!
Skiter i det här nu, om någon orkar läsa kan ni få ett diplom, handmålat. Av mig. Förvänta er stordåd.
1. Det slutade äntligen regna igen och jag bestämde mig för att ställa till med picknick med allt som hör därtill. Alltså; champagne (eller ja, mousserande då...dah), jordgubbar, wraps och en mysig filt på mitt och K:s sommarställe som råkar vara en liten höjd nära där vi bor. En mysig, liten och lagom enslig höjd. Där låg vi och åt jordgubbar och smuttade mousserande medan solen fullkomligt gassade trots att det redan hunnit bli kväll. K spotifyade fram lite fin sommarmusik och sen bara njöt vi i några timmar innan vi gick hem och såg på fotboll (läs: jag filade och målade naglarna, K såg på fotboll).
2. Punkt nummer två på listan är en insikt. En insikt som jag kanske egentligen borde hålla käften om men samtidigt tänker jag att jag antagligen inte är den första som insett detta. Jag säger: ska ni köpa jordgubbar, köp dem från Ringstad gård! Jag brukar alltså varje sommar gå omkring och muttra om hur överskattat det är med jordgubbar eftersom de alltid luktar och ser mycket godare ut än vad de faktiskt är. Oftast är de bara sura liksom. Ja...tills jag för ett par veckor sen köpte obesprutade jordgubbar från Ringstad gård. De smakade sådär som man alltid föreställer sig att jordgubbarna ska smaka innan man fått årets första, obehagligt sura överraskning i munnen. GO RINGSTAD!
3. På väg hem från jobbet häromdagen var jag så trött att jag höll på att somna på cykeln. Då är man trött, tror jag. Dock hände något som fick mig att kvickna till rätt snabbt. När jag nästan var hemma och cruisade mellan radhusen mötte jag ett par duvor. Och ja, det händer väl ofta att man möter ett par duvor i stan, säger ni då. Jovisst. Det må så vara. MEN. Dessa duvor var något alldeles extra. Jag skojar inte ett dugg när jag säger att de flög rakt mot mitt huvud utan att väja, istället var det JAG som fick ducka. Det bästa med det hela var att en förbipasserande barnfamilj upplät ett förvånat (och säkerligen imponerat) "åååååh", ungefär som det sus som uppstår då en akrobat gör ett dödshopp eller så. Kan således numera titulera mig cirkusartist. Känns helt okej.
4. Ytterligare en insikt. Man vet att man inte är tonåring längre när man inte pallar att endast sova fyra timmar en natt. Observera att det endast gäller en natt. Natten till idag. Jag ska beskriva vad som hände... Jag satt alltså uppe för att konversera med en vän som verkade vara i stort behov av någon att prata med. Sen blev klockan plötsligt tre och jag insåg att mitt jobbpass skulle dra igång om fem timmar. Jaha. No drama. När jag väl gick och la mig var jag stenpigg (är en sten pigg?) och försökte konversera med K som var dödens trött. Sen måste jag ha somnat. En timme senare vaknade jag av regnet som inte var nådigt. Genast började jag oroa mig över hur jag skulle ta itu med min blöta cykelsadel (cykeln stod naturligtvis inte ens utomhus...hallå?!)och trots att jag stirrade på klockan och såg att den visade fyra fick jag för mig att det var dags att gå upp. Somnade dock om och drömde söta drömmar om snoozande. När jag väl gick upp var klockan egentligen liiiiite för mycket. Hur som helst. Insikten: jag är inte tonåring längre. När jag var tonåring sov jag väl typ aldrig mer än fem timmar per natt. Nu dör jag lite smått om jag inte får sju timmar per natt. Men vilket sömnproblem kan inte lösas genom lite hederlig mitt på dagen-sömn? Älskar mitt på dagen-sömn!
Skiter i det här nu, om någon orkar läsa kan ni få ett diplom, handmålat. Av mig. Förvänta er stordåd.
Senaste nytt...
Nu var det för sjutton gubbar en hel evighet sen jag ville meddela omvärlden något mer eller mindre ovettigt. Jag är ledsen för det. Inte för att det inte har hänt saker värda att förtälja men mer för att jag har varit så oinspirerad. Jag är nygift, det är fint! För övrigt känner jag mig lite som mitt tonårsjag, på gott och ont. Jobbet går som smort och jag har äntligen valt ämnesområde för min jädra kandidatuppsats som ska skrivas till hösten. Så är det med det. Vi hörs inom en mycket snar framtid, hoppas jag.
söndag 27 maj 2012
Hypokondrikern i mig.
När man i flera månader har gått omkring och trott att man är döende är det rätt skönt att få veta att man bara lider av ett magmunsbråck. Och till alla som inte vågar göra gastroskopi, gört bara! Det är inte så farligt och det man får ut av det gör det totalt värt obehaget!
torsdag 19 april 2012
En helg i Rom, del 1.
Tänkte att jag efter en lång bloggtorka kunde berätta lite om min resa till Rom. Det blir väl bra?
Utresan var i fredags, alltså fredagen den trettonde vilket är lagom skrämmande för en redan flygrädd individ. Av någon anledning kändes det dessutom extra skrämmande att det var Ryan air som skulle flyga oss, kanske på grund av de låga biljettpriserna. Eftersom jag skriver detta nu kan dock den smarte läsaren dra slutsatsen att jag lever (vilket i och för sig inte helt och hållet utesluter att vi störtade men det gjorde vi alltså inte). Vi anlände tidigt till Rom och installerade oss i den lägenhet som vår grupp på sex personer hade hyrt. Den var fin om än något kylig men det vande jag mig snabbt vid, jag brukar ju annars gnälla om hur varmt det är i vår lägenhet så det var fin omväxling.
Under vår första dag besökte vi Vatikanen (Påven sov, misstänker jag eftersom han inte kom ut för att hälsa mig välkommen). Vi gick en låååång och fruktansvärt trång runda för att komma till Sixtinska kapellet (anledningen till trängseln var att vi, tro det eller ej, inte var ensamma om att vilja ta oss en titt på det fantastiska taket) och jag hann under denna tid tro att ungefär fem ställen faktiskt var självaste kapellet. När jag väl kom fram insåg jag dock att jag haft fel. Det var STORT! Jag förundrades väldigt över vakterna som turades om med att väsa fram ett schhhhhssssss!!!! var tredje minut. Mycket intressant arbete, kan jag tänka mig.
På kvällen åt vi middag på en liten restaurang där vi fick köa för att komma in och bli placerade vid ett trångt bord där bestick med plastskaft och små, små vattenglas stod utställda och ölen trängdes i samma kyl som diverse tårtor. Jag åt kanin och det kan jag säga var en smakupplevelse som hette duga (kanske främst på grund av tillagningsmetoden)! Vi skålade i husets rödvin i våra små glas och förundrades över det höga tempot. När vi bad om notan kom servitrisen (som liknade en något sliten Scarlett Johanson) med en penna och räknade ut den på bordsduken (som var gjord av papper), väldigt charmigt. Vi kom billigt undan, det var jättegott och jättemysigt! För mig kom det att bli den bästa upplevelsen under hela resan!
Fortsättning följer.... (eftersom jag inser att det annars kommer bli så förbannat långt att ingen orkar läsa, kanske kan ni förvänta er en och annan bild under morgondagen).
Utresan var i fredags, alltså fredagen den trettonde vilket är lagom skrämmande för en redan flygrädd individ. Av någon anledning kändes det dessutom extra skrämmande att det var Ryan air som skulle flyga oss, kanske på grund av de låga biljettpriserna. Eftersom jag skriver detta nu kan dock den smarte läsaren dra slutsatsen att jag lever (vilket i och för sig inte helt och hållet utesluter att vi störtade men det gjorde vi alltså inte). Vi anlände tidigt till Rom och installerade oss i den lägenhet som vår grupp på sex personer hade hyrt. Den var fin om än något kylig men det vande jag mig snabbt vid, jag brukar ju annars gnälla om hur varmt det är i vår lägenhet så det var fin omväxling.
Under vår första dag besökte vi Vatikanen (Påven sov, misstänker jag eftersom han inte kom ut för att hälsa mig välkommen). Vi gick en låååång och fruktansvärt trång runda för att komma till Sixtinska kapellet (anledningen till trängseln var att vi, tro det eller ej, inte var ensamma om att vilja ta oss en titt på det fantastiska taket) och jag hann under denna tid tro att ungefär fem ställen faktiskt var självaste kapellet. När jag väl kom fram insåg jag dock att jag haft fel. Det var STORT! Jag förundrades väldigt över vakterna som turades om med att väsa fram ett schhhhhssssss!!!! var tredje minut. Mycket intressant arbete, kan jag tänka mig.
På kvällen åt vi middag på en liten restaurang där vi fick köa för att komma in och bli placerade vid ett trångt bord där bestick med plastskaft och små, små vattenglas stod utställda och ölen trängdes i samma kyl som diverse tårtor. Jag åt kanin och det kan jag säga var en smakupplevelse som hette duga (kanske främst på grund av tillagningsmetoden)! Vi skålade i husets rödvin i våra små glas och förundrades över det höga tempot. När vi bad om notan kom servitrisen (som liknade en något sliten Scarlett Johanson) med en penna och räknade ut den på bordsduken (som var gjord av papper), väldigt charmigt. Vi kom billigt undan, det var jättegott och jättemysigt! För mig kom det att bli den bästa upplevelsen under hela resan!
Fortsättning följer.... (eftersom jag inser att det annars kommer bli så förbannat långt att ingen orkar läsa, kanske kan ni förvänta er en och annan bild under morgondagen).
fredag 6 april 2012
Kyckling in the making.
Long time no see...
Jag håller just nu på med ett nytt hårexperiment. Var hos frissan i förrgår och bestämde mig för att jag inte orkade med min gamla frisyr längre, så nu är jag innehavare av något mer lättskött, tror jag. Vet dock inte om jag tycker att det är lika snyggt. Det är hursomhelst inte det som är mitt hårexperiment. Nej nej. Jag har köpt en ny slags blekning från Schwartzkopf och den här gången utlovar de platinablont hår, tack vare någon ny superformula och någon slags efterbehandlande inpackning. Egentligen tror jag ju inte skit på det där men eftersom det är påsk och allt tänker jag att det inte kan skada att vara knallgul i huvet ett par dagar, eller? Har ni tur slänger jag upp lite före- och efterbilder när experimentet är fullbordat, om sisådär trekvart.
Jag håller just nu på med ett nytt hårexperiment. Var hos frissan i förrgår och bestämde mig för att jag inte orkade med min gamla frisyr längre, så nu är jag innehavare av något mer lättskött, tror jag. Vet dock inte om jag tycker att det är lika snyggt. Det är hursomhelst inte det som är mitt hårexperiment. Nej nej. Jag har köpt en ny slags blekning från Schwartzkopf och den här gången utlovar de platinablont hår, tack vare någon ny superformula och någon slags efterbehandlande inpackning. Egentligen tror jag ju inte skit på det där men eftersom det är påsk och allt tänker jag att det inte kan skada att vara knallgul i huvet ett par dagar, eller? Har ni tur slänger jag upp lite före- och efterbilder när experimentet är fullbordat, om sisådär trekvart.
tisdag 6 mars 2012
Kul kul kul.
Kul jul.
Denna inledning indikerar att jag skulle behöva en spark i baken och gärna en rejäl sådan. Pratar naturligtvis som vanligt om plugget. Det går...sådär....om jag ska vara helt ärlig. Ett stort steg i rätt riktning är dock att jag har placerat mig på bibblan istället för hemma vid köksbordet. Detta innebär bland annat att det inte finns nåt utrymme för tupplurar eller galendanser. Galendanser är alltså den form av aktivitet jag tar mig för så fort jag är ensam och får upp en bra låt på spotify. Fast just nu använder jag mitt eget, reklamiga konto, för K använder tydligen sitt på annat håll (vet att jag är SNÅL) och denna reklam inbjuder inte till vidare värst mycket galendans. Kanske turligt nog ändå, eftersom jag ju faktiskt är på bibblan. Något som bibblan dock inbjuder till (som förvisso är självförvållat) är ätande av diverse frukter och bär samt ett evinnerligt vattendrickande. Så det är vad jag håller på med just nu. Framåt eftermiddagen tänkte jag festa till det med en loka med smak av granatäpple, för att få lite omväxling från det vanliga kranvattnet. Ja, jag ska sitta här tills jag ruttnar, förmodligen. Kul jul. Som sagt.
Denna inledning indikerar att jag skulle behöva en spark i baken och gärna en rejäl sådan. Pratar naturligtvis som vanligt om plugget. Det går...sådär....om jag ska vara helt ärlig. Ett stort steg i rätt riktning är dock att jag har placerat mig på bibblan istället för hemma vid köksbordet. Detta innebär bland annat att det inte finns nåt utrymme för tupplurar eller galendanser. Galendanser är alltså den form av aktivitet jag tar mig för så fort jag är ensam och får upp en bra låt på spotify. Fast just nu använder jag mitt eget, reklamiga konto, för K använder tydligen sitt på annat håll (vet att jag är SNÅL) och denna reklam inbjuder inte till vidare värst mycket galendans. Kanske turligt nog ändå, eftersom jag ju faktiskt är på bibblan. Något som bibblan dock inbjuder till (som förvisso är självförvållat) är ätande av diverse frukter och bär samt ett evinnerligt vattendrickande. Så det är vad jag håller på med just nu. Framåt eftermiddagen tänkte jag festa till det med en loka med smak av granatäpple, för att få lite omväxling från det vanliga kranvattnet. Ja, jag ska sitta här tills jag ruttnar, förmodligen. Kul jul. Som sagt.
tisdag 28 februari 2012
Gjort en tavla?
Jag har gjort en Charlotte Perelli...tänkte jag skriva.... Vad syftar jag på? Har jag vunnit eurovision song contest? Har jag blivit sångerska i ett dansband? Är jag bästis med Pernilla Wahlgren? Näe. Jag syftade nog nånstans lite på den superkropp hon byggde upp för ett par år sen. Muskulös som tusan. Har jag gjort detta då, undrar ni naturligtvis. Svaret är dessvärre nej. (Och jag har inte heller gjort en Charlotte Kalla, om man nu vill spåna mer kring berömda Charlottor... Det vore ju dumt att göra en Charlotte Kalla nu, när snön är väck...) Vart vill jag komma med detta idiotiska inlägg? Jag har köpt en rockring! För den som (konstigt nog, eller?) inte klarar av att associera tillbaka detta till Charlotte Perelli kan jag förklara att det alltså är detta redskap som ska ge mig den superkropp jag förtjänar (och som Charlotte Perelli väl åtminstone en gång besuttit)! Rockringen väger 2,3 kilo och efter lite fri lek med den igår kan jag nu konstatera att jag är totalt mörbultad. Jag har blåmärken nästan överallt, känns det som. Värst är de dock på höftbenen. Detta kan bara tyda på något gott. NU JÄV.... NU MINSANN! (Försöker dra ner på svordomarna...)
lördag 18 februari 2012
Ravioli!
Idag har jag gjort ravioli. Observera att jag alltså inte menar att jag har öppnat en konservburk med ravioli, utan jag har faktiskt BAKAT ravioli. Eller vad man nu säger att man gör. Jag har bakat ravioli. Ja. Det var nog inte många som trodde att de skulle uppleva dagen då jag plötsligt tyckte att det var en alldeles utmärkt och till och med rolig idé att baka ravioli. Njut av det ni just läste, för det vete tusan om det någonsin kommer skrivas igen. Vill ni att jag ska beskriva processen? Tänkte väl det.
Vid halv fem slängde jag ihop degen (receptet hittade jag här). Så långt allt väl. Knölade sen in degen (som förvisso var oroväckande kladdig) i kylskåpet och la mig sen på soffan och slumrade i nån timme. Sen började jag med min fyllning som kom att bestå av champinjoner, charlottenlök och fetaost. Eftersom jag inte är expert på att finhacka och dessutom envisas med att använda min sambos massiva kockkniv blev bitarna lite väl stora och därför tog jag beslutet att gå lös på fyllningen med mixerstaven. Helt plötsligt var fyllningen lila. Lila är ju en trevlig färg, speciellt om den ska bakas in i pastakuddar, tänkte jag och fortsatte. Sen bröt kaoset ut... Alltså... Varför kan jag aldrig lära mig att en deg som är kladdig efter knådning inte blir mindre kladdig av att stå och jäsa (eller i det här fallet kylas av)? Degen fastnade överallt.
Okej, tänkte jag, tur att jag har en kavel med non stick-beläggning (observera; inte non stop-beläggning)! Såhär i efterhand inser jag att det var fruktansvärt naivt av mig att tro att en non stick-beläggning skulle rädda mig. Jag mjölade givetvis som en idiot....men utan resultat. Vad gör man då? Man vänder sig naturligtvis till människan bästa vän (som under inga som helst omständigheter är en hund) ; google. Där fick jag tipset att kavla mellan två smörpapper. ÅH VAD SMART!! Jag dansade nästan en jitterbugg på köksgolvet ända tills jag insåg att degen naturligtvis fastnade i smörpappret istället, något som den med minsta lilla slutledningsförmåga självklart skulle ha fattat redan från början. Nästa tips handlade om att fylla en flaska med iskallt vatten...det hindrade dock inte den förbenade degen från att fastna i underlaget (diskbänken). Efter detta nederlag var jag inte långt ifrån att vräka ut degen genom fönstret och tröstäta upp fyllningen framför tv:n. MEN SKAM DEN SOM GER SIG. Lösningen fick istället bli att vräka i 18 kilo extra mjöl. Då funkade det slutligen.
Allt frid och fröjd. Eller? Ja, tills jag skulle koka dem. Vattnet kokar upp. Jag slänger i mina mycket märkliga kuddar och....de sjunker till botten och vattnet slutar koka. ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH. Jaja. Historien slutade lyckligt, efter att jag skrubbat hela köket med diverse svampar och medel. Min ravioli blev både ätbar och god...trots sitt kanske inte alltför vackra yttre. Men allt som allt tog det alltså tre och en halv timme att laga denna rätt och kanske tio minuter att äta upp den. Känns ju rätt ovärt. Är det så matlagande människor alltid känner?
Vid halv fem slängde jag ihop degen (receptet hittade jag här). Så långt allt väl. Knölade sen in degen (som förvisso var oroväckande kladdig) i kylskåpet och la mig sen på soffan och slumrade i nån timme. Sen började jag med min fyllning som kom att bestå av champinjoner, charlottenlök och fetaost. Eftersom jag inte är expert på att finhacka och dessutom envisas med att använda min sambos massiva kockkniv blev bitarna lite väl stora och därför tog jag beslutet att gå lös på fyllningen med mixerstaven. Helt plötsligt var fyllningen lila. Lila är ju en trevlig färg, speciellt om den ska bakas in i pastakuddar, tänkte jag och fortsatte. Sen bröt kaoset ut... Alltså... Varför kan jag aldrig lära mig att en deg som är kladdig efter knådning inte blir mindre kladdig av att stå och jäsa (eller i det här fallet kylas av)? Degen fastnade överallt.
Okej, tänkte jag, tur att jag har en kavel med non stick-beläggning (observera; inte non stop-beläggning)! Såhär i efterhand inser jag att det var fruktansvärt naivt av mig att tro att en non stick-beläggning skulle rädda mig. Jag mjölade givetvis som en idiot....men utan resultat. Vad gör man då? Man vänder sig naturligtvis till människan bästa vän (som under inga som helst omständigheter är en hund) ; google. Där fick jag tipset att kavla mellan två smörpapper. ÅH VAD SMART!! Jag dansade nästan en jitterbugg på köksgolvet ända tills jag insåg att degen naturligtvis fastnade i smörpappret istället, något som den med minsta lilla slutledningsförmåga självklart skulle ha fattat redan från början. Nästa tips handlade om att fylla en flaska med iskallt vatten...det hindrade dock inte den förbenade degen från att fastna i underlaget (diskbänken). Efter detta nederlag var jag inte långt ifrån att vräka ut degen genom fönstret och tröstäta upp fyllningen framför tv:n. MEN SKAM DEN SOM GER SIG. Lösningen fick istället bli att vräka i 18 kilo extra mjöl. Då funkade det slutligen.
Allt frid och fröjd. Eller? Ja, tills jag skulle koka dem. Vattnet kokar upp. Jag slänger i mina mycket märkliga kuddar och....de sjunker till botten och vattnet slutar koka. ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH. Jaja. Historien slutade lyckligt, efter att jag skrubbat hela köket med diverse svampar och medel. Min ravioli blev både ätbar och god...trots sitt kanske inte alltför vackra yttre. Men allt som allt tog det alltså tre och en halv timme att laga denna rätt och kanske tio minuter att äta upp den. Känns ju rätt ovärt. Är det så matlagande människor alltid känner?
lördag 11 februari 2012
En liten lista bara.
Lilla listan över saker folk gör med enda syftet att irritera just mig:
1. Sopsorterar fel. Idag låg det färgat glas i behållaren för ofärgat och det var inte en liten en som slunkit fel utan säkert tiotalet. Jag är övertygad om att grannarna gör detta enkom för att göra mitt sorteringsarbete ogjort. En annan kategori är de som tar med en påse med diverse material och sedan utan prut slänger hela påsen i en och samma behållare. VARFÖR? Det är ju till och med närmare att slänga påsen bland hushållssoporna i så fall. Alltså måste detta göras för att jävlas med mig. Enkom.
2. Cyklar på vänster sida på cykelvägen och vägrar flytta på sig. Vet dessa människor om att vi har högertrafik i Sverige? Allt som oftast får man också en surmulen min riktad mot sig när man vägrar flytta på sig förrän i sista sekunden. Skulle mer än gärna cykla rakt in i dem om det inte vore för att jag har en rätt ny och rätt fin cykel at the moment.
3. Försöker få mig att skänka pengar till Amnesty, Läkare utan gränser, Djurens rätt eller annan valfri organisation genom att headhunta mig på stan (häromsistens utanför universitetet, hade inte en chans att väja) och tjata hål i huvudet på mig. Den dagen jag inte längre lever på lånade pengar kanske jag kan överväga att skänka er en slant. Men det beror ju förstås helt på vem av er som har bäst argument, kunde jag skulle jag ställa er på rad och be er övertyga mig. Vid ett dylikt tillfälle skulle ni med fördel kunna muta mig med ätbara saker och kanske allra helst mjölkchoklad.
4. Joggar i minusgrader. Sluta vara så duktiga! Jag vet att ni gör det bara för att ge mig dåligt samvete! (Var hursomhelst igång på löpbandet på gymmet idag, hela trettio minuter. I början av dessa ramlade en medelålders kvinna av (utan att slå sig halvt fördärvad, hon skrattade till och med åt eländet) och jag suckade och undrade vad sjutton hon höll på med. Vid slutet av dessa trettio minuter ramlade jag INTE av bandet, märk väl, men jag trasslade in mig i sladden till mp3-spelarn och lyckades få den att skjutas iväg av bandet. Det var säkert någon som uppskattade denna föreställning så jag blev besviken när applåderna uteblev.)
1. Sopsorterar fel. Idag låg det färgat glas i behållaren för ofärgat och det var inte en liten en som slunkit fel utan säkert tiotalet. Jag är övertygad om att grannarna gör detta enkom för att göra mitt sorteringsarbete ogjort. En annan kategori är de som tar med en påse med diverse material och sedan utan prut slänger hela påsen i en och samma behållare. VARFÖR? Det är ju till och med närmare att slänga påsen bland hushållssoporna i så fall. Alltså måste detta göras för att jävlas med mig. Enkom.
2. Cyklar på vänster sida på cykelvägen och vägrar flytta på sig. Vet dessa människor om att vi har högertrafik i Sverige? Allt som oftast får man också en surmulen min riktad mot sig när man vägrar flytta på sig förrän i sista sekunden. Skulle mer än gärna cykla rakt in i dem om det inte vore för att jag har en rätt ny och rätt fin cykel at the moment.
3. Försöker få mig att skänka pengar till Amnesty, Läkare utan gränser, Djurens rätt eller annan valfri organisation genom att headhunta mig på stan (häromsistens utanför universitetet, hade inte en chans att väja) och tjata hål i huvudet på mig. Den dagen jag inte längre lever på lånade pengar kanske jag kan överväga att skänka er en slant. Men det beror ju förstås helt på vem av er som har bäst argument, kunde jag skulle jag ställa er på rad och be er övertyga mig. Vid ett dylikt tillfälle skulle ni med fördel kunna muta mig med ätbara saker och kanske allra helst mjölkchoklad.
4. Joggar i minusgrader. Sluta vara så duktiga! Jag vet att ni gör det bara för att ge mig dåligt samvete! (Var hursomhelst igång på löpbandet på gymmet idag, hela trettio minuter. I början av dessa ramlade en medelålders kvinna av (utan att slå sig halvt fördärvad, hon skrattade till och med åt eländet) och jag suckade och undrade vad sjutton hon höll på med. Vid slutet av dessa trettio minuter ramlade jag INTE av bandet, märk väl, men jag trasslade in mig i sladden till mp3-spelarn och lyckades få den att skjutas iväg av bandet. Det var säkert någon som uppskattade denna föreställning så jag blev besviken när applåderna uteblev.)
onsdag 8 februari 2012
Dagens!
Dagens höjdpunkter:
1. Att åka ensam på bussen. Det får en att känna sig viktig och speciell. Kan tänka mig att det är ungefär samma känsla som att åka limousin, om än lite skitigare och råare. Detta med att åka ensam på bussen medför också att busschauffören helt plötsligt börjar agera som en äkta privatchaufför, vilket innebär att han släpper av en mittemellan två hållplatser, bara för att han kan. Det där med att en busschaufför är en man med glatt humör stämmer sannerligen men bara om det är en som rör sig inom landsortstrafiken. Den busschaufför som kör stadsrundan är snarare en man med opålitligt humör (säkert med all rätt).
2. Gamlingarna i trappuppgången som tycker synd om mig för att jag måste släpa min cykel upp och ned i hissen och ber mig vara rädd om mig. Gamlingar, ytterligare en orsak till medlidande är att jag just nu har stora, bruna vattenpölar på lägenhetsgolvet som en direkt påföljd av detta med cykelbestyren.
3. Att vakna och känna sig helt okej med att det är dags att stiga upp, trots att klockan bara är sex på morgonen. Idag kommer jag dessutom inte hinna med någon power nap, kommer således sova som ett litet barn.
Dagens aber:
1. Travade in på östgötatrafikens kundcenter i hopp om att få lite härlig service. Servicen uteblir och jag finner istället mig själv servandes en alkisgubbe med fem spänn ur egen krokodilskinnsplånbok (oäkta naturligtvis). Hallå?! Östgötatrafiken!? Står det på dörren att ni har öppet fram till 20.00 borde det också lämpligen finnas någon innanför disken...gärna en glad och hjälpsam någon, om det inte är för mycket begärt.
2. Egentligen inte dagens, utan evinnerlighetens... Folk som inte kan skilja på orden varav och varpå. Ett exempel: "Jag hade jobbat i nio timmar i sträck utan rast, varav jag blev jättetrött och somnade." Hallå?! It makes no sense!! Tycker man ser liknande meningar överallt numera. Men så är väl också facebook felstavningarnas/syftningsfelens mecka.
1. Att åka ensam på bussen. Det får en att känna sig viktig och speciell. Kan tänka mig att det är ungefär samma känsla som att åka limousin, om än lite skitigare och råare. Detta med att åka ensam på bussen medför också att busschauffören helt plötsligt börjar agera som en äkta privatchaufför, vilket innebär att han släpper av en mittemellan två hållplatser, bara för att han kan. Det där med att en busschaufför är en man med glatt humör stämmer sannerligen men bara om det är en som rör sig inom landsortstrafiken. Den busschaufför som kör stadsrundan är snarare en man med opålitligt humör (säkert med all rätt).
2. Gamlingarna i trappuppgången som tycker synd om mig för att jag måste släpa min cykel upp och ned i hissen och ber mig vara rädd om mig. Gamlingar, ytterligare en orsak till medlidande är att jag just nu har stora, bruna vattenpölar på lägenhetsgolvet som en direkt påföljd av detta med cykelbestyren.
3. Att vakna och känna sig helt okej med att det är dags att stiga upp, trots att klockan bara är sex på morgonen. Idag kommer jag dessutom inte hinna med någon power nap, kommer således sova som ett litet barn.
Dagens aber:
1. Travade in på östgötatrafikens kundcenter i hopp om att få lite härlig service. Servicen uteblir och jag finner istället mig själv servandes en alkisgubbe med fem spänn ur egen krokodilskinnsplånbok (oäkta naturligtvis). Hallå?! Östgötatrafiken!? Står det på dörren att ni har öppet fram till 20.00 borde det också lämpligen finnas någon innanför disken...gärna en glad och hjälpsam någon, om det inte är för mycket begärt.
2. Egentligen inte dagens, utan evinnerlighetens... Folk som inte kan skilja på orden varav och varpå. Ett exempel: "Jag hade jobbat i nio timmar i sträck utan rast, varav jag blev jättetrött och somnade." Hallå?! It makes no sense!! Tycker man ser liknande meningar överallt numera. Men så är väl också facebook felstavningarnas/syftningsfelens mecka.
tisdag 7 februari 2012
Kalorier.
Vet inte vad jag tänkte berätta om faktiskt.
Är det inte helt otroligt typiskt att man ska drabbas av halsont och lamslående trötthet precis när man känner att man kommit igång med träningen? På tal om träning litar jag inte riktigt på kaloriräknaren i våra kinect-spel... (och eftersom jag inte går på diet eller egentligen bryr mig vidare mycket om kaloriräkning skiter jag högaktningsfullt i att göra skillnad på kalorier och kilokalorier, alla vet ju vad man menar när man säger kalorier liksom). Jag har alltså inhandlat ett spel där man kan träna kondition och styrka i olika slags pass och efter att jag i förra veckan hade slitit häcken av mig i en timme på något slags konditionsprogram fick jag reda på att jag officiellt hade bränt 103 kalorier. ÅÅÅÅÅH. ÖVER HUNDRA!!! Tänkte jag då (som inte bryr mig ett dugg om kalorier...ehum..). Sen surfade jag på nätet, som brukligt, och fann att man på en halvtimmes promenad i lugnt tempo (!) bränner 90 kalorier. HALLÅ!? Och några dagar senare nådde det hela sin kulmen när jag spelade golf (!) alltså fortfarande på kinect men ändå. På denna golfrunda ska jag alltså ha bränt fler kalorier än under mitt stenhårda konditionspass och allt som krävdes var att stå och vifta med armarna lite omotiverat. Näe. Jag måste gå till botten med det här.
Förresten, på tal om ingenting... Är det någon som vet vad de där små skyltarna som ser ut som stoppskyltar och som man fäster bak på cykeln ska vara bra för? Har länge trott att det är något som barn har för att...de är barn... men såg idag en mer än fullvuxen människa med en dylik installation. Kreativa förslag uppskattas!
Är det inte helt otroligt typiskt att man ska drabbas av halsont och lamslående trötthet precis när man känner att man kommit igång med träningen? På tal om träning litar jag inte riktigt på kaloriräknaren i våra kinect-spel... (och eftersom jag inte går på diet eller egentligen bryr mig vidare mycket om kaloriräkning skiter jag högaktningsfullt i att göra skillnad på kalorier och kilokalorier, alla vet ju vad man menar när man säger kalorier liksom). Jag har alltså inhandlat ett spel där man kan träna kondition och styrka i olika slags pass och efter att jag i förra veckan hade slitit häcken av mig i en timme på något slags konditionsprogram fick jag reda på att jag officiellt hade bränt 103 kalorier. ÅÅÅÅÅH. ÖVER HUNDRA!!! Tänkte jag då (som inte bryr mig ett dugg om kalorier...ehum..). Sen surfade jag på nätet, som brukligt, och fann att man på en halvtimmes promenad i lugnt tempo (!) bränner 90 kalorier. HALLÅ!? Och några dagar senare nådde det hela sin kulmen när jag spelade golf (!) alltså fortfarande på kinect men ändå. På denna golfrunda ska jag alltså ha bränt fler kalorier än under mitt stenhårda konditionspass och allt som krävdes var att stå och vifta med armarna lite omotiverat. Näe. Jag måste gå till botten med det här.
Förresten, på tal om ingenting... Är det någon som vet vad de där små skyltarna som ser ut som stoppskyltar och som man fäster bak på cykeln ska vara bra för? Har länge trott att det är något som barn har för att...de är barn... men såg idag en mer än fullvuxen människa med en dylik installation. Kreativa förslag uppskattas!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)